Chiang Rai är en liten, lugn stad i norr där enastående tempel ligger bland gröna kullar och kvällarna slutar på nattmarknaden.
Registrera digChiang Rai är Thailands nordligaste provinshuvudstad och en av landets äldsta städer. Kung Mengrai grundade den 1262 som Lannarikets första huvudstad, innan hovet flyttade söderut till Chiang Mai, och staden har sedan dess behållit ett långsammare och lugnare tempo. I dag är den mest känd för sina moderna tempel – framför allt det bländande Vita templet och det safirblå Wat Rong Suea Ten – skapade av lokala konstnärer som valde att arbeta i sin hemprovins, vilket ger staden en överraskande konstnärlig identitet för sin storlek. Runt omkring öppnar sig landskapet i risfält, teplantager och skogklädda berg som sträcker sig upp mot gränserna till Myanmar och Laos, hem för akha, lahu, yao och andra bergsfolk. För en besökare är det skalan som spelar roll. Centrum går att korsa till fots, priserna är lägre än i Chiang Mai eller på öarna, och stadens kvällar kretsar kring några gemensamma platser – klocktornet, nattbasaren, helgens gågator – där resenärer oundvikligen korsar varandras vägar och samtalen kommer lätt.
Omkring femton minuter söder om staden ligger detta strålande vita tempel täckt av spegelglasbitar, ett verk av Chiang Rai-konstnären Chalermchai Kositpipat, som började bygga om det 1997 och vill att det ska förbli ofärdigt i decennier. En bro över ett hav av sträckta händer leder in i huvudhallen, vars väggmålningar blandar buddhistiska motiv med figurer från moderna filmer och populärkultur. Utländska besökare betalar en liten entréavgift och anständig klädsel förväntas. Kom vid öppningsdags för att se det före turistbussarna.
Ett nyare tempel i stadens norra utkant, målat i djupblått och guld, med en stor vit Buddha i en hall där varje yta är täckt av virvlande dekor. Det ritades av en konstnär som studerat under Chalermchai och visar samma blandning av tradition och fantasi i mindre och lugnare skala. Inträdet är gratis, det är lätt att ta sig dit med tuktuk eller songthaew, och ljuset sent på eftermiddagen får färgerna att glöda.
Motpolen till Vita templet: en park med ett fyrtiotal mörka träbyggnader skapade av nationalkonstnären Thawan Duchanee, fyllda med buffelhorn, djurhudar, snidade möbler och obehaglig konst. Det är inget tempel utan en konstnärs vision om liv och död, och det delar åsikterna, vilket är en del av charmen. Det ligger omkring femton minuter norr om centrum och är värt att kombinera med Blå templet samma eftermiddag.
Mitt i staden ligger Wat Phra Kaew, där Smaragdbuddhan – i dag i Bangkok – upptäcktes 1434, när en blixt klöv en chedi och avslöjade statyn inuti. En kopia i jade står i en paviljong längst bak på området, och det lilla museet förklarar lannas religiösa konst. Gå sedan till det gyllene klocktornet, också ritat av Chalermchai, och genom de lugna gatorna med teakhus och små tempel runt omkring.
På en sluttning väster om staden blickar en jättelik vit staty av Guan Yin, den kinesiska barmhärtighetsgudinnan, ut över dalen, med en hiss inuti som tar besökare upp till ett utsiktsrum i hennes huvud. Bredvid står en slank pagod i nio våningar dekorerad med drakar. Den besöks mindre än de berömda templen, är fridfull på kvällen, och utsikten över risfälten och kullarna är en av de bästa i området.
Omkring en timme norrut slingrar sig en väg upp på det skogklädda berget Doi Tung till den bortgångna prinsessmoderns tidigare residens och dess terrasserade blomsterträdgårdar, som var del av ett långt projekt för att ersätta opiumodling med kaffe, macadamia och hantverk. Luften är sval, utsikten når in i Myanmar en klar dag, och det lokala kaffet är utmärkt. Kombinera med templet Wat Phra That Doi Tung på bergstoppen, ett av de äldsta i regionen.
Bredvid den gamla busstationen öppnar Nattbasaren varje kväll med stånd för hantverk, kläder och textilier från bergsfolken, och i mitten ligger en stor matplats under bar himmel omgiven av stånd som säljer grillad fisk, hot pot, khao soi och kall öl. De flesta kvällar bjuder en liten scen på traditionell thaidans eller lokala band. Långa gemensamma bord gör att resenärer och lokalbor hamnar sida vid sida, vilket gör det till stadens enklaste ställe att inleda ett samtal.
Det utsmyckade gyllene klocktornet mitt i staden vaknar till liv flera gånger varje kväll med en kort show av skiftande ljus och musik. Den är liten, lite kitschig och helt gratis, och folkmassan som samlas på trottoarerna runt rondellen ger staden en naturlig mötesplats. Många kvällar börjar här innan man går vidare till middag eller barerna i närheten.
På lördagskvällar stängs Thanalai Road för trafik och fylls med matstånd, handgjorda varor, gatumusiker och ibland gemensam dans; på söndagskvällar tar en liknande marknad över San Khong Noi Road. Det är här lokala familjer, studenter och besökare går ut tillsammans, och stämningen är mer avslappnad och mindre kommersiell än på nattbasaren.
Nattlivet i Chiang Rai är blygsamt och vänligt snarare än vilt. Den korta Jetyod Road nära klocktornet och gränderna runt den kantas av små barer, många med akustiska band eller rockband, biljardbord och en blandad publik av backpackers, utlandsboende och unga thailändare. Kvällarna slutar tidigare än i Bangkok, och det är normalt att prata mellan borden.
Songkran, det thailändska nyåret i mitten av april, förvandlar gatorna till ett vänligt vattenkrig under flera dagar. I november bjuder Loy Krathong på flottar med ljus på Kokfloden och lyktor som släpps upp mot natthimlen. Under den svala säsongen arrangerar staden också blomsterutställningar och kulturmässor. Alla är utmärkta tillfällen att träffa folk, eftersom alla är ute samtidigt.
Omkring en och en halv timme norrut ligger Gyllene triangeln, där Mekong möter Ruakfloden och där Thailand, Laos och Myanmar möts. Ta en kort båttur på Mekong, besök museet Hall of Opium, som berättar regionens historia ärligt och på djupet, och stanna vid tempelruinerna i den gamla staden Chiang Saen på vägen tillbaka. Att hyra en chaufför eller skoter ger dig frihet att välja din egen takt.
Kullarna norr och väster om staden är täckta av te. Choui Fong i Mae Chan har kaféer med terrasser som blickar ut över rader av tebuskar nedför sluttningarna, och Singha Park, närmare staden, är en stor egendom med teodlingar, sjöar och blomsterträdgårdar där du kan hyra cykel. Mae Salong, en bergsby där kinesiska familjer slog sig ner under förra seklet, är känd för sitt oolongte och sina svala, dimmiga morgnar.
Norra Thailand har ett eget kök, mildare och mer örtigt än i söder. Prova khao soi, en currynudelsoppa toppad med krispiga nudlar; nam ngiao, en buljong med tomat och fläsk; sai ua, en kryddig örtkorv; och nam prik ong med färska grönsaker. Enkla lokala restauranger serverar dem för väldigt lite, och nattmarknaderna är ett enkelt ställe att smaka flera på en gång.
Kokfloden rinner längs stadens norra kant. Longtail-båtar tar besökare uppströms genom grön landsbygd, förbi byar, tempel vid floden och elefantläger, och ett lugnare alternativ är att helt enkelt gå eller cykla längs flodstranden. Vissa resenärer fortsätter uppför floden ända till Tha Ton, en resa på flera timmar som slutar vid bergens fot.
Nära gränsen till Laos, omkring två och en halv timme från staden, blickar klippan Phu Chi Fa ner över ett hav av dimma som fyller dalarna i gryningen under den svala säsongen. Det innebär att ge sig av mycket tidigt eller övernatta i området, och sista biten är en kort brant promenad i mörkret. Att se det första ljuset bryta fram över molnen är en av de mest minnesvärda upplevelserna i norra Thailand.
November till februari är bästa tiden – torra, soliga dagar och svala kvällar, med kyliga morgnar i bergen, och perioden för de stora festivalerna och blomsterutställningarna. Mars och april är varma, och ungefär från februari till april kan rök från jordbruksbränning göra luften disig och ohälsosam, så kontrollera luftkvaliteten innan du reser. Regnperioden från maj till oktober för med sig kraftiga skurar, grönskande landskap och färre besökare; vägarna i bergen kan drabbas av jordskred när regnen är som värst.
Centrum är litet och lätt att gå i. Mae Fah Luang–Chiang Rai internationella flygplats ligger omkring femton till tjugo minuter från staden, med direktflyg från Bangkok. Bussar från Chiang Mai tar omkring tre till fyra timmar. I staden är tuktukar och delade songthaews billiga, och samåkningsappar som Grab fungerar bra. För att ta sig till templen, tebergen och gränsområdena hyr många besökare en skoter eller en bil med chaufför för dagen; kör bara skoter om du är van och har rätt körkort och försäkring.
Thai är nationalspråket, och lokalbefolkningen talar också nordthai, kallat kham mueang, medan bergsfolken har egna språk. Engelska talas på hotell, kaféer och turistföretag men mindre utanför dem, så en översättningsapp och några ord hjälper – sawasdee för hej och khop khun för tack, följt av krap eller ka. Människor är milda, artiga och leende; att höja rösten eller visa ilska ses inte med blida ögon. Klä dig anständigt i templen, rör aldrig någons huvud och peka aldrig med fötterna mot människor eller buddhabilder.
De flesta resenärer bor i det kompakta området kring klocktornet, Nattbasaren och Jetyod Road, där gästhus, kaféer och barer finns samlade. Chiang Rai har en liten men etablerad grupp utlandsboende, bland dem pensionärer och distansarbetare som föredrar dess lugna tempo och lägre kostnader framför Chiang Mai. De träffas på stadens många kaféer med specialkaffe – provinsen odlar mycket av Thailands bästa kaffe – på helgens gågator och genom cykelgrupper, matlagningskurser och volontärprojekt.
Ja. Staden är liten, avslappnad, billig och i allmänhet säker, och kvällsrutinerna – nattbasarens matplats, klocktornet, helgens gågator – placerar dig bland andra resenärer utan ansträngning. Delade dagsturer till templen och Gyllene triangeln är ett annat enkelt sätt att träffa folk.
Två dagar räcker för Vita templet, Blå templet, Baan Dam och stadskärnan. Räkna med tre eller fyra dagar om du vill lägga till Gyllene triangeln, tebergen vid Mae Salong eller Choui Fong och Doi Tung.
Många arrangerade turer gör det på en lång dag, men resan tar omkring tre timmar åt varje håll, så du tillbringar större delen av dagen på vägen. Att stanna minst en natt låter dig se templen under den lugnare tidiga morgonen och uppleva stadens avslappnade kvällar.
Nej. Det är ett av de mer prisvärda resmålen i Thailand. Gatumat, lokala restauranger, songthaews och gästhus är billiga, och många tempel är gratis eller tar bara en liten entréavgift. Att hyra chaufför för dagsutflykter är den största kostnaden, och den blir billigare om man delar.
Täck axlar och knän, och ta av dig skorna innan du går in i tempelhallarna. Vid Vita templet kan personalen be besökare i shorts eller ärmlösa toppar att skyla sig, så det är bra att ha med en lätt sjal eller sarong.
Chiang Rai är en lugn och säker stad, och samma enkla regler gäller som överallt: träffas på en livlig offentlig plats första gången, berätta för en vän vart du ska och ordna din egen transport. Nattbasaren, området kring klocktornet och gågatorna är livliga varje kväll, vilket gör dem till naturliga platser för en första träff.